Motion ska visst vara nyttigt.

I min ungdom alltså fram till för 6 år sedan så var jag en flitig motionär såväl med löparskorna på som i Endurospåret. Jag löptränade minst 2 dar i veckan minst 10km åt gången jag körde dessutom Enduro 2 timmarspass 2 dar i veckan. Vad hände sen? Jag satte upp mål som att springa herrtävlingen Tjurruset varje höst och även Enduroklassikern Gotland Grand National varje höst och däremellan diverse andra mindre tävlingar men nästan lika jobbiga.
När jag fullföljde Tjurruset senast fick jag ingen fart på mina gamla ben, jag fullföljde men allt gick trögt. Men det som gjorde att jag fick anledning att lägga ner fortsatt deltagande i Tjurruset var att man i det sista manliga loppet som skulle vara ett mer manligt lopp än tjejmilen och männens sista chans att få göra nåt eget var att man tillät kvinnor att fortsättningsvis få delta i vårat eget lopp.
Detta var en utmärkt anledning för mig att avsluta mitt hälsobringande motionerande, jag kunde alltså skylla på kvinnorna.
Jag körde visseligen mitt åttonde Gotland Grand National senare denna höst men därefter så avtog mitt motionerande drastiskt när jag inte hade moroten "Tjurruset" att se fram emot, och jag sket även att anmäla mig till Gotland Grand National  följande år och har därefter lagt ner Enduroåkandet helt.
Nu är det så här att min fru är en idog motionär och hon har även lyckats få med sig sin dotter på sina övningar. Dom hade anmält sig till ett terräng lopp i Falun och jag vet inte riktigt vad som flög i mig för jag anmälde mig också till loppet jag hade ju den sista veckan kört 2 långpass på cykel och tagit en långpromenad på 7 km.  Så i kväll bar det av till Falun för att springa terrängloppet the run.
Jag och Johanna med nöjda leenden före loppet
 
Alltså det var en plåga från start men eftersom jag alltid har hävdat att smärta är njutning så trivdes jag trots allt.
Väldigt kuperade spår i Lugnets VM banor och till råga på allt så hade dom jävlarna lagt upplopet i den legendariska mördarbacken ojojoj vad jag njöt av smärtan som den backen framkallde jag stapplade i mål med krampkänningar i vänster vad.
Lite duktig känner man sig trots allt fast det går sakta och ska jag kunna motivera mig ytterligare för att sätta gubbfläsket i gungning så behövs det ett motoriserat motionsredskap som inte går så fort som Enduro och motocross.
Svaret är naturligtvis en trialknarr. Jag är övertygad att en sån ger mig en ordentlig fysisk utmaning och det går inte så fort heller.
En risig SWM Jumbo 350cc är svaret.
 
Visst är det en del jobb på den men inget oöverstigligt, det ska bli kul att skruva 2 takt igen. Årsmodellen är 1983 och motorn en Rotax SWM är ju som bekant italienskt.
 
Vi hörs / Tomas
 

Kommentarer
Postat av: Ljung

Bra jobbat Lazon! Ska vi åka sivagn nästa säsong behöver vi lite flås, själv tog jag mig nyss upp för vår lokala "mördarbacke" En träning som till stora delar föranletts av Miss Piggy grejjen.

2013-08-29 @ 11:13:58
Postat av: Ludde

Du deltar iallafall. Det är mer än vad jag o många med mig gör.

2013-08-29 @ 13:24:39
Postat av: Frun

Dessa Qvinnor som var dom som fick dig att sluta motionera har alltså fått dig att börja igen jag börjar tro att vi Qvinnor har någon sorts makt över män ?? låter ju helt otroligt och vi har nog lång väg att gå innan detta är ett faktum...men å andra sidan är det ju trevligt att se dig i spåren igen så länge du ligger efter mig i spåret ;)

2013-08-29 @ 18:08:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0