Amerikabrevet
Jag har snott titeln från Ruben Nilssons låt som gavs ut 1935 i samlingen Vanvördiga visor.
Men jag skall försöka dela med mig av min och Pias Amerikaresa.
Den 5 e mars drog jag och Pia iväg från Arlanda mot Amerika trots att en del coronahot hängde i luften. Huvudorsaken var att Pia så gärna ville träffa barn och barnbarn ja hela familjen over there. Visserligen plågas jag av långflygningar med min artrosdrabbade svanskota men då det råkade slumpade sig så väl att Daytona beach bikeweek inträffade samtidigt så kunde jag lätt överrtalas och flygresan blev uthärdlig tack vare en " Airhawk bikeseat några Alvedon och fria drinkar.
Airhawk en praktisk uppblåsbar MC pryl som räddar långflyget..Albert och jag hade en del att resonera om på Frankfurts flygplats
Jag lämnar Trumppolitiken därhän och försöker skriva om lite roligare händelser istället.
Vi gjorde en dagsutflykt i träskområdet vid Apopkasjön som bjuder på ett enormt rikt fågelliv
Tror det är nån slags häger, en stilig pippi
Kan detta vara en skarv som har vingarna på tork?
En typisk vit fågel. Kanske nån fågelkunnig bloggläsare kan namnge pippisarna bättre.
( finns ju en kommentarsruta längst ned på sidan)
Inte bara fåglar finns där. Mitt i all fågelspaning där vi tittade åt sidorna av vägen så dyker det upp en stor ca 3,5 m lång Alligator på vägen framför bilen. Ojojoj vad häftigt
Vi hade turen att se 9 stycken Alligatorer på bilturen
SWEET SIXTEEN är ju en väldigt Amerikansk företeelse som säkert smittar av sig till Sverige så småningom som så mycket annat konstigt därifrån.
Alltså att fylla sexton är ju lite stort där då man bland annat får ta körkort. Det som skiljer sig från ett Svenskt tonårsparty är att det går så kolossalt städat till, inte en ölburk i sikte och ingen röker eller snusar. Dom kommer i egna granna bilar, inte en EPA i sikte.
Men dom verkar kunna roa sig trots avsaknad av alkohol.
Mycket fin ungdom
En discjockey var inhyrd kvällen till ära och han öste på så pass att snuten dök upp två gånger för nån granne hade klagat på volymen och då var klockan bara 20.00 på kvällen och klockan 22 var det ljudlöst och alla gick hem.
Discjokeyn
Daytona beach bike week 2020
Kanske världens största MC träff. Man räknar med en halv mille (500 000) besökare fördelat på 10 dagar.
Det hela började 1937 med race på den hårt packade sanden på stranden och i år var det den 78e träffen, det var uppehåll några år under kriget.
HD dominerar stort säkert till 95% men det är en episk upplevelse att vistas mitt i smeten då det mullrar grovt vart du än ser och rör dig. Ävben om jag inte är någon HD fan så gillar jag hela grejen.
Under veckan så besöks Daytona beach av ca 500 000 människor och massor åker hoj.
Så här flådigt väkomnas man på paradgatan.
Man är inte blyg för att visa vad som saluförs här. ( Medicinsk maja saknar visst ruseffekt)
Möjligheternas land. Man kan få en vitamin dunderkur intravenöst om man är bakis
En trumpen gubbe som är poppis här. Tröjorna gick åt.
Jag väljer att lägga ut lite hojar som sticker ut. Smaken får var och en välja själv
I detta dubbelmoralen herresäte så måste tydligen alla servitriser under Bike week ha en viss klädkod som verkar vara helt rätt där. Det var ju i alla fall Internationella kvinnodagen den dagen vi besökte Daytona beach.
På hemvägen tittade vi in på Floridas äldsta hojfik " Cabbage patch" stället har växt till en gigantisk campingplats för Bikers under veckan med en massa blues och rocknroll scener samt öltält
Ställets största dragplåster lär vara Cabbage wrestling som går till så att jättehög med strimlad vitkål byggs upp på området sen blir det brottning med lättklädda damer i kålhögen.
Vegetariskt så det förslår.
Så småningom drog jag och Pia iväg mot västkusten med siktet inställt på Traesure island vid Mexikanska gulfen.
På vägen dit passerade vi Saint Petersburg och självklart så besökte vi Dali museet, Salvador Dali är ju en av mina stora favoriter med sin surrealistiska konst.
Museet låg för tillfället lite inbyggt mellan tillfälliga betongmurar som placerats ut inför det stundande Indycar loppet som det var meningen att jag och Joinas skulle kolla in kommande söndag men det sket sig som så mycket annat i coronans följder, man la helt enkelt ner hela racet men vi fick i alla fall beträda banan och klättra över några murar för att komma därifrån.
Dali museet ganska kul kåk.
Inifrån museet. Banan syns i nederkant mot havet.
Felix Rosenqvist i sin Indycar
Vidare mot Treasure island och lite sol, strand och pubhäng några dagar..
Ka tiki bar här fanns ingen Oppigård
Skön playa men ännu inte skitvarmt i vattnet ca 21c
Hittade en brandbil med visst renoveringsbehov
En vräkig snutbil som tydligt visar sin nationalitet
En VW buss som väcker nåt inom en. Parkerad i Mount Dora
Åter tillbaka mot Sanford och den östra delen skulle vi som slutkläm kolla in en raketuppskjutning från Cape canaveral på söndagen och det var hur nära som helst att det hade gått i lås men precis när man räknat ner till noll så avbröts det hela men så här skulle det sett ut fast utan en Tesla inuti men med 20 mindre satteliter som skulle placerats ut.
De unga tu på strandpromenad vid atlanten utanför John F. Kennedy Space Center
Att komma hem i dessa Coronatider blev ju ytterst dramatiskt då Trumpen plötsligt utan förvarning bara stängde landet med undantaget att Storbritanien tills vidare kund få tillträde.
Som tur är så är Pia en människa som vill ha lite koll till skillnad från mig som tror att allt ordnar sig vilket det för det mesta gör.
Hon kollade hos Lufthansa hur det stog till och det var ju finito eftersom dom inte kunde flyga in plan som kunde ta oss hem.
Det blev till att boka in sig på ett Norwegianplan som skulle flyga hem oss via London på tisdagskvällen.
Pia kollade den biljetten igen på måndagsmorgonen och det visade sig att även det planet var inställt. Nu var goda råd dyra och Jonas började rota och hittade ett plan som var på väg från London till Orlando och skulle vända tillbaka mot London på måndagkvällen och det visade sig vara det sista innan Trumpen stängde av England också.
Vi kom lyckligt iväg med sista chansen planet annars hade vi blivit strandsatta i Florida för en lång tid.
Jonas och en något lättad Pia på Orlandos flygplats strax före inchekning
Jahapp lite grann från våran vistelse i Amerika
Vi hörs/ Tomas+Pia .
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kul att läsa en så fin uttömmande reseberättelse!
Trackback
