albinracing

Lite pyssel har det blitt. Jag har stukat om avgasröret och lagat samt sotat ur den 64 år gamla ljuddämparen som har den härliga fiskformen.

 

När man försöker sig på att bygga något i gammalt stuk så är naturligtvis dom tidsliknande acessoarerna en pikant del i det hela. Det kan vara kläder eller människor eller vad som helst som påminner en om att det var bättre förr.

 

Så var det då äntligen dags för vår årliga höstresa med som vanligt nördkulturella mål.

 

I morse fick jag en känsla av att det kan vara den sista landsvägsåkardagen för MC den här säsongen. Så vad göra? Det var bara till att grensla sin löddriga springare och bege sig ut på vägarna. När jag väl stod i garaget hade jag ingen aning om vart jag skulle rikta framhjulet i för riktning, men när jag väl startade upp maskineriet så bar det söderut. Då kom jag att tänka på att jag inte besökt det eminenta MC museét i Sollentuna på två år och jag hade en aning om att det var Italienskt tema just nu. Efter ytterligare en inbromsning så stannade jag till och justerade min GPS så att jag skulle slippa motorvägar på min tur, vilket visade sig vara ett lyckodrag.

Äntligen en sån där härligt muggigt ruggig regndag som inbjuder till garagevistelse utan att ha dåligt samvete, och som grädde på moset nu när jag är friherre så slipper jag vara ute och jobba i skiten.

Jag skulle visserligen ha städat ur och piffat till Gudruns Nissan som skall avyttras på fredag men det hinns nog med. 

Lite kreativt pyssel med Änglavingen fick bli min sysselsättning under dagen och en bit in på kvällskvisten..

 

 

Mitt nuvarande hopkoksprojekt har jag valt att kalla " Änglavingen".

Eftersom jag skiter i vad som anses vara rätt eller coolt, töntigt eller inne, original eller helgerån, kardan eller kedja, japanskt eller europa/amerikanskt så går jag som vanligt min egen väg. Den som inte vill göra det kan snabbt irra bort sig i träsket i vad som anses vara korrekt och har snabbt tappat sin egenart.

Att jag valt att kalla bygget Änglavingen beror på att jag hittade en tank med den något udda Husqvarna tankdesignen som förekom på 98 cc modellen 1940 och möjligen förekom åren ikring 1940.

Så där ja nu börjar vädret mysa till sig så där härligt höstaktigt, ja nästa lite vinterkänningar är det.

Eftersom jag numera är friherre så kan jag välja vad jag vill syssla med nu när hösten lägger sitt fuktiga täcke över oss.

Idag  valde jag efter några smärre kamerala sysslor på morgonkröken att röja mig ner till golvet i mitt bås i Isgaraget för att sen riva kopplingen på min trialhoj eftersom den behagade slira lite på min ljungfrufärd.

Jag missde ytterst frivilligt alla motorevenemang i helgen som var. Det kördes 6 timmars Enduro på motorstadion, nåja jag jobbade en del före på tävlingen och pep iväg redan halvsju på lördagsmorgonen till motorstadion för att få klart mina åtaganden. Jag fick oxå avstå den mystiska uppstartardagen i lillebrorskommunen Säter.

Anledningen till min frånvaro var att min yngsta gosse håller på att formas till man, han gör nämligen lumpen och det var anhörigdag vid deras förläggning i Marma söder om Gävle

 

Jag har ju en tid trilskats lite med min SWM trialhoj. Visst den har ju startats en gång för att snabbt stängas och en snabb hämtning av kameran vidtogs för förevigandet.

Men idag så blev det provkörning i terräng!

Det här att köra trial är svårt speciellt som det var 59år sedan jag deltog i moppetrial senast och den gången slutade med en olycka som var nära att släcka mitt liv. Det gick till så här. Jag deltog i av SMK Hedemora arrangerade mopedtrial och allt gick på skit, jag var en ytterst medioker förare och hamnade i bottenträsket av tävlingen. När jag efter tävlingen begav mig hemåt efter riks 12an på min trimmade Cresent under vänstertrafikens dagar så vandrade mina tankar iväg och jag kom på efter Matsbokurvan att jag skulle svänga av till Tallåkern. Pang bom krasch jag drar rakt in i sidan på en folka som är på väg om mig och far i backen med skrubbsår över hela kroppen, en intryckt dörr på folkan och en moppe som var svår att rikta samt en illa sargad kropp som med ungdomlogt läkkött växte ihop till en reslig människa.

  

Jag vill gärna bidra med en rulle från filmarkivet som handlar om personen som gett bitterheten ett ansikte.

Henry Åström var en duktig mångsysslare och traktormekaniker som var väldigt verbal och detaljrik i sina berättelser. Han betraktade alltid sig själv som ett offer för allting såsom myndigheter, kommun, sjukvård, elbolag mm. 

Jag minns att han ofta knäckte extra som ordningsvakt och han var nog Sveriges enda ordningsvakt som hade en katt i stället för hund på sina uppdrag.

En gång vid ett av våra TT jubileer som hölls så komHarry professorn Lundberger till start med en Eiber och Henry Åström bev genast en självpåtagen assistent åt professorn. Henrys huvudsakliga uppgift var att hjälpa professorn att få över benet över hojen. När KnutRune såg det utbrast han "Nej det här är bara för mycket jag klarar inte av att se nåt mer" varefter han vek sig dubbel och smet iväg. Men dom verkade vara ett radarpar.

 

Vi hörs /Tomas

Ja dessa förtjusande textrader från den gamle stöten Karl Gerhard kom väl till pass i går när fru Gudrun dottern Johanna och jag betvingade den i en idrottslig utmaning.

 

Jag har trilskats ett tag och gjort en del fruktlösa startförsök med trialhojen. Jag var naiv nog att tro på orden som sa,  "att jag tror den ska funka". Efter att ett par kvällar ha kickat mig trött med diverse svordomar och eterinhalator som hjälpmedel så insåg jag att det ska nog kollas lite extra på tändningen.